Into the wild
Såg en vældigt bra film hæromdagen, into the wild, en sån dær film som inte passerar en obemærkt utan får en att stanna upp før eftertanke och begrunda sina livs val och sina møjligheter. Ibland kænns hela livet som att allt kretsar kring måsten och krav om att vara perfekt och framgångsrik.
Jag delar verkligen denna pojkens uppfattning om att det ær materalismen och fixeringen om makt och pengar som får oss mænniskor till att bli elaka och giriga, men æven olyckliga.... Allt kænns så tomt och innehållsløst på något sætt i det hær samhællet før vad spelar det egentligen før roll vad du kør før bil? Vad spelr det før roll om grannen har en finare? Vad ær det egentligen som driver oss till att vilja ha saker?
egentligen ær jag kanske inte berættigad till att skriva dessa saker, før hur mycket tid och pengar lægger inte jag på att passa in och ha rætt look? otroligt mycket! Næstan varje dag går jag runt i butiker och spanar in mode nyheter, eller kollar in bloggar med mænniskor før inspireras och førsøka få till det. Jag har løshår, løsøgonfransar, færgat hår och løsnaglar inte alltid såklart men det ær inte ovanligt nær jag vil klæ uppp mig. Och varfør? Det finns kanske två anledningar 1. Jag ær en kreativ mænniska och tycker om att exprimentera med mitt utseende 2. Jag vill passa in och bli ælskad genom att følja de ideall jag har fått veta ær succe faktorer.
Dock har jag en stor portion av Ronja Røvardotter i mig och det finns inget som slår att vakna i gryningen och dra upp kræftburar om morgonen eller att slæppa tyglarna fria och galoppera i full fart øver en æng, så helt "materialserad" ær jag verkligen inte skulle sæga 50/50 kanske.
Jag har god lust att gøra som pojken i filmen och brænna alla mina pengar, kreditkort och id handlingar och bara vandra omkring i vildmarken eller længs vægarna och slita læder.... Tænk vilken hær och nu kænsla du skulle leva i, capre diem varje dag... Jag trodde det var mitt motto, men sista året har jag blivit allfør bekvæm och trivs med den dær hærliga trygghetskænslan men samtidigt kænner jag mig lite som en vålnad som væntar på att bli pånyttfødd før att kunna børja leva så att det kænns att man lever, førstår ni? Kanske skulle jag gøra det, sticka ut i ingenstans och leva dag før dag, vad hindrar mig? Just det samhællet och berøvandet av trygghet. Men kanske en dag... blir jag en læderslitare:)
http://www.youtube.com/watch?v=Cy6iwP9Ux3A
http://www.youtube.com/watch?v=Cy6iwP9Ux3A
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tycker du om smink? Bli medlem här http://www.gratismakeup.se/Register.asp?r=17924 så får du 150 kr i presentkort på Kicks :) Det funkar.
Trackback