Lite tankar...
Imorgon är min lilliebror tonåring, det känns overkligt! Min lilla Bello nu är det hans tur att gå igenom allt som hör tonårstiden till puberteten, sin första kärlek, sin första fylla och förhoppningsvis ta studenten. Själv är jag 23 men jag har fortfarande inte tagit studenten, har dock aldrig varit så nära som nu! haha
Ibland blir jag ledsen av tanken på vuxenlivet ibland gör det mig glad. Innan brukade jag vara så himla självkritisk, jag följde inte mallen. Jag följde mina drömmar. Men istället för att vara stolt över det så lyssnade jag på vad andra sa, tog åt mig av deras nedlåtande kommentarer. Istället för att bli nedbruten av detta så tog jag på mig en attityd, I don't give a shit attityden. Fucking bad ass girl, Ebbz Monroe liksom. Det fungerade väldigt bra, så bra att jag till slut inte visste vem jag var, vad jag stod för, vad mina drömmar var längre. Jag fick ångest, orubblig värkande ångest enda in i själen. Jag hade förlorat min kontakt med min själ. Jag hade inte en susning om vem jag var. Det enda jag kände var ren och skär rädsla. Dödångest.
Men attityd eller inte är det något jag har är det trots all vilsenhet så är det styrka. Så jag började jobba med mig själv. Började ta mig själv på allvar, lyssnade på min magkänsla. Sakta började jag känna att hoppet kom tillbaka. Hoppet om att få känna sig nävarande och fullt levande, utan att behöva fylla livet med aktiviteter. Jag har börjat känna ett större lugn i min själ, jag har börjat få kontakt med mina känslor. Har aldrig trott att jag var en känslomäniska, jo tydligen, bara att jag aldrig känt efter eller varit medveten om det. Nu kommer känslorna och jag välkomnar dem, både de bra och de dåliga. De som är dåliga, skakar jag artigt hand med och försöker lära känna. De som är bra dunkar jag i ryggen och kramar om. Har jag en dålig känsla länge låter jag han vara där, jag accepterar att den uppehåller sig i mitt medvetande just nu. Jag är okej med det, lägger ingen större vikt vid honom. Jag avfärdar inte honom, gräver inte ned honom. Jag låter han vara där tills han har gett sig. man kanske kan likna dåliga känslor med en retsticka, om man kämpar emot, slåss tillbaka, då är det roligt att retas. Gör man ingenting bara betraktar dem lojt och ointresserat så låter dem en vara tillslut. Det är jobbigt och man vill slå in käften på dem men tillslut sticker dom. Då kommer de bra känslorna tillbaka, dom kramar jag om och sedan har vi picknick och snackar om hur härligt livet är!.
Jag känner igen och det är UNDERBART!!
Ibland blir jag ledsen av tanken på vuxenlivet ibland gör det mig glad. Innan brukade jag vara så himla självkritisk, jag följde inte mallen. Jag följde mina drömmar. Men istället för att vara stolt över det så lyssnade jag på vad andra sa, tog åt mig av deras nedlåtande kommentarer. Istället för att bli nedbruten av detta så tog jag på mig en attityd, I don't give a shit attityden. Fucking bad ass girl, Ebbz Monroe liksom. Det fungerade väldigt bra, så bra att jag till slut inte visste vem jag var, vad jag stod för, vad mina drömmar var längre. Jag fick ångest, orubblig värkande ångest enda in i själen. Jag hade förlorat min kontakt med min själ. Jag hade inte en susning om vem jag var. Det enda jag kände var ren och skär rädsla. Dödångest.
Men attityd eller inte är det något jag har är det trots all vilsenhet så är det styrka. Så jag började jobba med mig själv. Började ta mig själv på allvar, lyssnade på min magkänsla. Sakta började jag känna att hoppet kom tillbaka. Hoppet om att få känna sig nävarande och fullt levande, utan att behöva fylla livet med aktiviteter. Jag har börjat känna ett större lugn i min själ, jag har börjat få kontakt med mina känslor. Har aldrig trott att jag var en känslomäniska, jo tydligen, bara att jag aldrig känt efter eller varit medveten om det. Nu kommer känslorna och jag välkomnar dem, både de bra och de dåliga. De som är dåliga, skakar jag artigt hand med och försöker lära känna. De som är bra dunkar jag i ryggen och kramar om. Har jag en dålig känsla länge låter jag han vara där, jag accepterar att den uppehåller sig i mitt medvetande just nu. Jag är okej med det, lägger ingen större vikt vid honom. Jag avfärdar inte honom, gräver inte ned honom. Jag låter han vara där tills han har gett sig. man kanske kan likna dåliga känslor med en retsticka, om man kämpar emot, slåss tillbaka, då är det roligt att retas. Gör man ingenting bara betraktar dem lojt och ointresserat så låter dem en vara tillslut. Det är jobbigt och man vill slå in käften på dem men tillslut sticker dom. Då kommer de bra känslorna tillbaka, dom kramar jag om och sedan har vi picknick och snackar om hur härligt livet är!.
Jag känner igen och det är UNDERBART!!
Kommentarer
Trackback
