Lipsill
Idag bjöd pappa mig på lunch på en thairesturang som ligger precis brevis Växjös domkyrka. Fick för mig efteråt att jag skulle gå in där och tända ett ljus. Satte mig i stillhetsrummet. Plötsligt kom det en våg av känslor inom mig jag vet inte vad som hände men det var som att en klump bara låtsnade i magen... Jag grät helt plötsligt, och rejält också det kändes skönt och nästan lite heligt på nått sätt. När jag satt där och stirrade med mina tårade ögon upp på det färgade jättefönstret som fyllde rummet solsken (Önskar jag hade kameran haha). En präst som var där hörde tydligen min klagosång och satte sig brevid mig och frågade hur det var fatt... Jag kunde typ inte svara för jag grät så mycket, dessutom visste jag inte VARFÖR jag grät. Den där prästen var i vilket fall en ängel och vi bokade en tid imorgon, då ska jag dit och prata lite.
Nu tror ni kanske att jag är en lost soul eller något så är det inte, men ibland har man ju sina ups and downs. Jag har min sömn (eller rättare sagt "min icke-sömn) som jag fortsätter att jobba med. Jag är lycklig över alla fina människor som finns i mitt liv och jag älskar livet. Men alla har ju något dom sliter med en del har ryggvärk, en del är avundsjuka eller har kronisk huvudvärk. Jag har sömnen, men jag vägrar tappa hoppet om att det skall bli bättre, för får jag bara sova har jag världens bästa liv! Jag är tacksam!
Nu tror ni kanske att jag är en lost soul eller något så är det inte, men ibland har man ju sina ups and downs. Jag har min sömn (eller rättare sagt "min icke-sömn) som jag fortsätter att jobba med. Jag är lycklig över alla fina människor som finns i mitt liv och jag älskar livet. Men alla har ju något dom sliter med en del har ryggvärk, en del är avundsjuka eller har kronisk huvudvärk. Jag har sömnen, men jag vägrar tappa hoppet om att det skall bli bättre, för får jag bara sova har jag världens bästa liv! Jag är tacksam!
Kommentarer
Trackback
