Min inledning...
Försommaren är på väg och solen lyser över Växjös invånare. Människor är upprymda, trivs, pratar och skrattar. Det är fredag och många bär på klirrande systempåsar, kvällen skall göras osäker och det skall dansas hela natten lång. Samtidigt en bit bort står en grupp nyanlända somalier, de ser skygga ut och man kan se att de har svårt för att fästa blicken. Dom är utanför. Alla ser dem men ingen ser dem. De ignoreras med en kort blick av illa dold avsmak; åk hem ni är för många redan. Mitt hjärta brister lite när jag tänker på hur dessa människor måste känna sig. Jag ger dem ett skyggt leende och en vänlig nick sedan promenerar jag vidare med mina klingade påsar. Efteråt började jag reflektera över varför alla dessa svenskar passerat de här människor utan att ens bevärdiga dem med en blick. Om de hade kunnat stanna upp hade de kanske sett deras rädsla och gett dem en uträckt hand. De här människorna hade säkerligen gått ut denna vackra dag för att lära känna sitt nya land och möta människor men istället får de ett kyligt avmätt välkomnande där de fort få veta; ni är inte välkomna eller vi struntar fullständigt i er så länge ni håller er på er plats. Detta måste vara oerhört skrämmande och surrealistiskt när man kommer från länder där det är bullrigt, svettigt, intensivt, påträngande och där människor pratar, hojtar eller skriker på varandra oberoende om de känner varandra eller inte. Vad är vi svenskar så rädda för? Varför kan vi inte ens möta varandras ögon? Varför kan ingen visa en gnutta medmänsklighet där i Växjös gemytliga statskärna, cityliv på småländska och café latte med lingon , men ingen plats för medkänsla för det okända som inte passar in i vår småstads idyll.
Vad tycker ni? Är det så här?? Jag upplever iaf att svenskar är grymt rädda för allting! De är så rädda att de glömmer att stanna upp ibland och möta människor som kan berika och göra ett avtryck i deras hjärtan... De är så rädda att barnen inte får åka pulka på snöhögar... Rädsla överallt! Man får inte göra ditt och man får inte göra datt och gör man på ett visst sätt undrar man vad folk ska tro... man måste tänka på hur man går, hur man mår och hur man står... I AM FREAKING OUT!!!!!!!!!!!!! Varför kan inte fler svenskar lossa på sina stonefaces och tänka lite mer manana manana... Är jag bara bitter eller är det så här??
