Ebbz Monroe

Nu är tjuvlyssnaren igång igen, som vanligt sitter jag här på biblioteket försjunken i mina böcker (hrmf..!) Denna gången tjuvlyssnar jag på två nyblivna mammor. Jag är bländad och förundrad. Dom är smala snygga och har naturligt solblekt hår och fräscht utseende. Den ena mamman har en vit spetsblus (vit utan fläckar!!) och ILLVITA converse... Och hon är mamma, med småbarn! Jag kan inte ens ha en vit tröja en kvart fören den har fått en kaffefläck på sig och efter en användning av nya vita skor ser de mer grådassiga ut än vita... Nåväl över till barnvagnarna, de är helt amazing!! Jag kan inte mycket om vagnar men jag ser på lång väg, de där är inte billiga, mannen! Som två stora jävla rymdfarkostar! Sedan deras samtal, det luktade liksom parfym och våtservetter om det. Allt handlade om barnen, deras beteenden, deras uppfostrings metoder, deras mat och de prylar de inköpt till ungen. De snackade om nike skor till bebisar. Jag bara inte ett par ILLVITA converse då eller?

Men jag skall erkänna; jag blev lite avundsjuk på de där mammorna de är ju liksom på något sätt idealet nummer ett numera. Att vara fräsch och ha barn är det som gäller nuförtiden! De var som utplockade ur ett reportage av Sköna Hem. Jag slår vad om att det luktar asgott hemma hos dem och de har säkert en man som har ett fancy jobb och tränar på gym. De har säkert trevliga parmiddagar med andra par i sin nybyggda villa och de samtalar om trevliga saker och ingen dricker för mycket vin. Ja, jag är lite avundsjuk, på det sättet att jag vet att jag aldrig blir en nyponfräsch morsa. För egentligen hur lyckliga var de?? Jag hörde inte dem garva rätt ut en enda gång sådär okontrollerat, jag hörde dem inte säga något som inte lät som en polerad reklamfilmsreplik... Jag menar det där hade varit så långt ifrån mig man kan komma?

Låt oss säga så här "I've  lived, fucked, laught, hated, been depressed, been insanly happy, been inloved too many times, been all over the world, sued and tattoed" och det kommer nog märkas på mig om jag skulle bli mamma. Jag skulle vilja vara en cool mamma som ger mina barn kärlek, trygghet, respekt och uppskattning. Jag kommer säkert köpa en barnvagn på secondhand och låta mina barn klä ut sig till Ronja, stålmannen och vad de vill fast det är en vanlig sketen tisdag. Jag kommer låta dem leka i gyttjan och springa barfota på sommaren (kommer det en geting så gör det, man dör ju inte av det) Jag kommer ta med dem överallt, skit i barnpassning låt ungarna få vara med! Jag kommer säkert ha dem med på rockkonserter med hörselskydd och lära dem göra baby- djävuls tecken... Jag kommer med andra ord uppfostra dem som våra föreldrar uppfostrade oss... Minus tatueringar och djävulstecken då. Jag glömde en sak jag vill köra mina barn med motorcykel till skolan också!

Med andra ord kommer jag säkerligen reta gallfeber på alla östralungnet mammor liksom jag  samtidigt kommer vara lite avundsjuk på deras perfektionism... Jag kommer dock ha ett gott sinne för detta eftersom jag har reflekterat över saken och inse att det är bra att alla är olika!!

Angelina den coolaste mamman av alla!

Försommaren är på väg och solen lyser över Växjös invånare. Människor är upprymda, trivs, pratar och skrattar. Det är fredag och många bär på klirrande systempåsar, kvällen skall göras osäker och det skall dansas hela natten lång. Samtidigt en bit bort står en grupp nyanlända somalier, de ser skygga ut och man kan se att de har svårt för att fästa blicken. Dom är utanför. Alla ser dem men ingen ser dem.  De ignoreras med en kort blick av illa dold avsmak; åk hem ni är för många redan. Mitt hjärta brister lite när jag tänker på hur dessa människor måste känna sig. Jag ger dem ett skyggt leende och en vänlig nick sedan promenerar jag vidare med mina klingade påsar. Efteråt började jag reflektera över varför alla dessa svenskar passerat de här människor utan att ens bevärdiga dem med en blick. Om de hade kunnat stanna upp hade de kanske sett deras rädsla och gett dem en uträckt hand. De här människorna hade säkerligen gått ut denna vackra dag för att lära känna sitt nya land och möta människor men istället får de ett kyligt avmätt välkomnande där de fort få veta; ni är inte välkomna eller vi struntar fullständigt i er så länge ni håller er på er plats. Detta måste vara oerhört skrämmande och surrealistiskt när man kommer från länder där det är bullrigt, svettigt, intensivt, påträngande och där människor pratar, hojtar eller skriker på varandra oberoende om de känner varandra eller inte. Vad är vi svenskar så rädda för? Varför kan vi inte ens möta varandras ögon? Varför kan ingen visa en gnutta medmänsklighet där i Växjös gemytliga statskärna, cityliv på småländska och café latte med lingon , men ingen plats för medkänsla för det okända som inte passar in i vår småstads idyll.

Vad tycker ni? Är det så här?? Jag upplever iaf att svenskar är grymt rädda för allting! De är så rädda att de glömmer att stanna upp ibland och möta människor som kan berika och göra ett avtryck i deras hjärtan... De är så rädda att barnen inte får åka pulka på snöhögar... Rädsla överallt! Man får inte göra ditt och man får inte göra datt och gör man på ett visst sätt undrar man vad folk ska tro... man måste tänka på hur man går, hur man mår och hur man står... I AM FREAKING OUT!!!!!!!!!!!!! Varför kan inte fler svenskar lossa på sina stonefaces och tänka lite mer manana manana...  Är jag bara bitter eller är det så här??

Jag vill ut härifrån från drinkar och minkar och
den här rakbladsmusiken.
Jag vill ha dej för mej själv i en taxi på väg hem
genom nattrafiken.
Handen på höften.
Min hand istället och tungan i ditt öra.
Och finns det ingen taxi så snor jag en bil och
sen så får du köra. 

Ja, jag sa: Ooooo la la...

• Whiskey 4 cl
• Citron
• Socker
• Hett vatten